Den 5 september gästades Studentafton av komikern Aron Flam och den tidigare generalsekreteraren för advokatsamfundet Anne Ramberg. På Stadsteatern i Lund är fokus denna torsdagskväll mobben på sociala medier, modererat av Jörgen Huitfeldt. Gästernas samtal kretsar huvudsakligen kring de senaste årens mediedrev för att diskutera vem som vinner på dem, hur resten av samhället förhåller sig och vem som är ansvarig.

Jörgen Huitfeldt inleder aftonen med att påpeka vår samtids ökande polarisering, och menar på att de extrema positionerna som dominerar debatten får allt större utrymme samtidigt som de mer nyanserade ståndpunkterna drunknar. Huitfeldt betonar att mobben har varit majoritetens sätt att bestraffa ett oönskat beteende i ett samhälle. Därefter inleder han ett samtal om hur mobbens kraft träder fram i den digitala tidsåldern och hur opinionsbildare ser på sin egen roll och sitt egna ansvar.

Anne Ramberg börjar med att svara på moderatorns inledande fråga kring hur hon ser på mobben som fenomen. Hon menar på att den är liktydig med pöbel, en företeelse som funnits så länge människan har existerat. Med den nya tekniken har den däremot fått en större scen då informationsspridningen sker snabbare och enklare än förut. Anonymitet tillåter dessutom människor att säga och göra vad de vill. Hon menar på att detta är ett demokratiskt bekymmer, då mobben påverkar alla, inte minst lagstiftaren. Hon fortsätter med att det är viktigt att vi upprätthåller tryckfriheten och yttrandefriheten i landet. Medias uppgift är att granska makten – men ibland kan den gå för långt, konsekvenserna blir att enskilda personer skadas. Att bli uthängd på löpsedlar kan i många fall kan vara värre än att bli dömd i en domstol. I vidare bemärkelse nämner hon sina egna upplevelser av att stå i stormens öga för mobben.

Vidare frågar Jörgen Huitfeldt om Aron Flam kan se något gott med mobben. Flam menar att det är allmänmänskligt att bilda mobbar och ge sig iväg på ett känslomässigt korståg. Han tycker mobben är en dumhet, det är att överlämna sin skyldighet så att du själv inte behöver ta ansvar för vad du gör och vad du säger. Han betonar att du som individ slipper tänka själv och får alla åsikter serverade till dig, till det drar han parallellen nazityskland.

Anne Ramberg fortsätter samtalet med att mobben är ett optimalt exempel på när känslor kan styra över fakta. Hon menar på att kunskap är viktigt men att den inte är tillräcklig om man inte ifrågasätter den. Vidare anser hon att utvecklingen idag starkt påminner om det som hände Europa på 1930-talet. Hon pekar på en problematik med att ledande och inflytelserika människor inte tar ansvar i att utbilda allmänheten. Samtalet går naturligt över i en het diskussion om Hanif Balis senaste tweet. Det råder en tongivande opinionsbildning på stadsteatern i Lund, Ramberg och Flam håller sällan med varandra. Jörgen Huitfeldt tar upp tråden och leder den vidare till #metoo-rörelsen, fallet Cissi Wallin och Fredrik Virtanen förs bland annat på tal. Även här råder delade meningar mellan kvällens gäster.

Den traditionsenliga frågestunden inleds och aftonen åhörare uppmanas att ställa frågor till gästerna. Frågorna är genuint ställda, och rör tidigare påståenden under samtalet. Bland annat ställs frågan hur man kan lösa mobben och förhindra att den träder i kraft.

Anne Ramberg pekar på att mobbens lösning ligger i att kritiskt tänkande människor engagerar sig mer och blir tydliga röster i debatten. Att fler börjar argumentera för humanism och människors lika värde. Det kanske anses som en självklarhet menar hon, men att de som delar dessa åsikter ofta är tysta i den generella samhällsdebatten. Hon vill se en större samling kring de goda krafterna i Europa och resten av världen.

Aron Flam menar på att alla medborgare borde ta ställning till all information de läser dagligen. Mobben är alltså individens egna ansvar. Individualism och kritiskt tänkande gör att det är upp till dig själv att delta eller avstå från en mobb. Det finns ingen mobb som är fördelaktig utan enbart kritiskt tänkande individer som tar ansvar för sina handlingar.

Text: Madina Refoi

Aftonen finns även tillgänglig som podcast.

Den 28 maj anordnades en afton med Omar Alshogre om fångenskap, flykt och frihet. Under sitt anförande berättade Alshogre om tiden i de syriska fängelserna som av Amnesty International liknas vid slakthus, mottagandet i Sverige samt förmågan att fortsätta när andra ger vika. Aftonen ägde rum i Piratensalen på Grand Hotel och modererades av juriststudenten Christoffer Linnér.‍

Första gången Alshogre fängslades var han femton år och anledningen var att han deltog i en demonstration. Full av en tonårings högmod kände han sig lugn i situationen trots den militära närvaron ända tills han hör hur den andra sidan laddar sina vapen och skjuter. Tumult utbryter och tiden går sakta. Innan soldaterna kommer och tar Alshogre i förvar ser han sin kompis ligga död på marken. Väl i fängelset försöker de få Alshogre att erkänna att han har mördat ett flertal syriska soldater. Men han har inte dödat någon, hemma får han inte ens använda kniv. De som förhör honom är däremot fast beslutna att han inte bara har mördat en soldat, utan flera. De brukar gärna våld för att Alshogre ska klämma fram ett erkännande som stämmer överens med deras uppfattning. Efter att ha utsatts för tortyr erkänner han att han mördat tio soldater.

Alshogre fängslades men släpptes efter två dagar då hans pappa som var högt uppsatt inom militären löste ut honom. Händelsen fick honom att inse att det inte fanns något alternativ till att demonstrera, det var absolut nödvändigt för att förändra Syrien. Alshogre kom att fängslas sju gånger innan han låstes in för flera år i fångenskap. Han hade fyllt sjutton år, träffat en flickvän och skaffat drömmar om att bli ingenjör. Efter att ha arresterats i sitt hem fördes han till fängelset där tortyren började direkt. Till en början verkade det som en normal visit i fängelset, Alshogre trodde inte att han skulle bli långvarig. När de rakade hans hår blev han orolig för vad hans flickvän skulle säga, när han inte släpptes på veckor började han oroa sig över sina skolbetyg. Vid denna tidpunkt visste inte Alshogre att han skulle tillbringa de tre nästkommande åren i några av världens mest fruktade fängelser, Branch 215 och Sednayafängelset.

I Branch 215 får varje fånge runt 40 kvadratcentimeter till sitt förfogande i en överbefolkad cell. Det är trångt, varmt och ingen kan lägga sig ner. Av ömsesidig respekt etableras ett schema med perioder om fyra timmar under vilka fångarna turades om att sitta och stå. Somliga, däribland Alshogre, spenderar flera år i dessa celler. Toaletten delas av alla och ligger 30-40 meter från cellen, vägen dit var fylld av blod och lik. På vägen till toaletten står vakter och slår fångarna med bälten tillverkade av bildäck. Väl på toa får man tio sekunder innan man slits ut av vakterna. Personalen på fängelset kunde döda vem som helst, när som helst. Ibland kunde en vakt döda tio personer om han tvingades att laga sin egen middag föregående kväll. Detta sker i fängelser där sjukdomar, utmattning och svält dödar 40 till 50 personer om dagen utöver alla som vakterna har ihjäl. I vissa perioder var Alshogre fängslad tillsammans med sina kusiner, vilka alla dog i fångenskap till följd av övervåld och psykisk nedbrytning. En av dem dog i Alshogres armar efter att vakterna slagit dem båda sönder och samman i samband med ett toalettbesök. Efter att ha tvingats tillbaka till cellen var Alshogre uppgiven och traumatiserad. Helt plötsligt upptäckte han ett utrymme i luften som han kunde röra sig i. Tveksamt börjar han vifta med armarna och känner hur han får möjlighet att aktivera sig på ett sätt som tidigare var omöjligt. Möjligheten att influera sin egen vardag gör att han bestämmer sig för att överleva.

Direkt identifierar han ett par behov för överlevnad, däribland motion och mental stimulans. Förutom de utrymmeseffektiva träningsövningarna börjar han viska med personerna i hans närhet. I stort sett alla var välutbildade och snabbt lärde sig Alshogre grunderna inom både psykologi och medicin, kunskaper som kom att rädda hans liv. I takt med att han lärde sig ta hand om sina sår började han också älska tortyren han utsattes för. Att räkna piskrapp och le mot vakten ändrade hans perspektiv på tillvaron och hans öde upplevdes återigen som påverkningsbart.

Likt många innan honom kom dagen då Omar Alshogre skulle avrättas. Han var lättad, efter misären skulle han nu äntligen befrias. Det blev inte som tänkt. På grund utav att alla fångar saknade hår och vägde runt 30-40 kilo var de svåra att skilja åt, och en vakt kunde därför byta ut Alshogre mot en annan fånge som skulle släppas fri samma dag. De bytte plats och plötsligt var Alshogre fri. Hans familj var till stor del död, och för ett tag sedan hade han drabbats av tuberkulos. Han bestämde sig för att ta sig mot Europa, vilket innebar en resa genom Turkiet, Grekland och Tyskland som slutligen tog honom till Sverige. Väl där påbörjar han en resa genom dialekter och landskap innan han tillslut hamnar hos en fosterfamilj, en familj som för honom symboliserar integration. Hans nya bror har gett honom en ingång i det svenska samhället och utan det sammanhanget hade allt som sedan hände varit omöjligt.

Efter Alshogres gripande redovisning får han sällskap av kvällens moderator, Christoffer Linnér. I samband med detta inleds aftonens traditionsenliga frågestund.

Idag är Alshogre en av nio syrier som polisanmält Syriens sittande president Bashar al-Assad och den syriska säkerhetstjänsten för den tortyr de tvingats utstå. Moderator Linnér inleder frågestunden med att fråga om processen kan leda till den upprättelse de söker.
Alshogre menar att processen, oavsett hur realistiska målen är, skapar ett tryck på den syriska regimen. Nås fängelsevakter av nyheter som handlar om dem och deras verksamhet blir de försiktigare, speciellt om det handlar om en vakt som arresterats på grund av sina övergrepp.

En annan publikmedlem berättar kort om sin upplevelse som fånge i Branch 215. Han undrar hur Alshogre hanterat allt hat som uppkommer i en sådan situation.
Inledningsvis kände Alshogre ett hat mot de som gjort honom ont, men det gick sedan över till självrannsakan. Han fokuserar numera på personlig bearbetning och använder fängelseperioden som motivation. Det sporrar honom till ett fysiskt och psykiskt välmående. Alshogre menar att det bästa sättet att vinna är att älska livet och motbevisa alla som skadat honom.

Avslutningsvis ber åhörarna om råd för hur de kan engagera sig i kampen mot den syriska regimens övergrepp. Börja läsa och prata med varandra uppmanar Alshogre. Följ personer som Caesar, fotografen som avslöjar fängelsernas övergrepp. En kan också engagera sig i människor och vara en ingång i det svenska samhället på samma sätt som Alshogres fosterfamilj var för honom. Pengar är också en nödvändighet med stort värde i Syrien. För småsummor i Sverige kan hus byggas och mat delas ut till behövande. Vi har alla möjlighet att bidra till Syriens återuppbyggnad, menar Alshogre.

Aftonen avslutas på sedvanligt vis med att gästerna ombeds att önska en drömgäst till en framtida studentafton. Omar Alshogre är först ut och önskar sin goda vän Amir som i sin flykt från Syrien simmade över Egeiska havet. Moderator Christoffer Linnér kan inte annat än stämma in, Amir borde gästa Studentafton!

Aftonen finns även tillgänglig som podcast.

Den 10 maj gästades Studentafton av författaren Lotte Möller för en afton om bin och deras biroll i människans samhälle. Tidpunkten var passande, Lund stod i blom och aftonens åhörare sprudlade av vårkänsla. Aftonen ägde rum i AF-Borgens Stora Salen och inleddes med ett anförande av Möller som följdes av en modererad frågestund. Moderator var Maj Rundlöf som forskar om biodiversitet vid Lunds universitet.

“Ni kanske undrar, varför bin?”
Genom Lotte Möllers bibliografi löper en röd tråd, de flesta böckerna är samhällsobservationer av relativt avgränsade områden. Citroner, begravningar och nu bin har varit nyckelhål genom vilka hon skrivit om världen runt omkringoss. Valet att fokusera på pollinatörerna föll sig naturligt, Möller är nämligen en erkänd trädgårdsvirtous och tidigare biodlare. Under den närmsta timmen ska hon komma att förföra åhörarna med både anekdotiska bihistorier och gravallvarliga klimatperspektiv.

Till en början visar Möller den första kända illustrationen av ett bi och en människa tillsammans. Den visar hur man odlade bin kring Valencia i östra Spanien. Bin har alltid haft en hög status i Medelhavsregionen. I Egypten är de heliga djur och på Kreta kallades de för Melissa vilket betyder “söt som honung” på grekiska.

Just de gamla grekerna var tidiga med diskutera könet på bikupans överhuvud. Aristoteles var övertygad om att det var en hane. Biregenten hade ändå en gadd och kvinnor förde sig inte med vapen. En enkel slutsats tyckte filosofen. Tanken på biregentens kön och medfödda status levde vidare. Katolikerna utvecklade på 1500-talet en förkärlek till insekten och dess mikrosamhälle. De såg det som en spegelbild av hur deras religiösa struktur såg ut. Fascinationen sträckte sig så långt att inspiration till Påvens mitra lät hämtas från binas värld. Ungefär samtidigt föddes tanken på att biregenten kunde vara en hona men det var först med Charles Butler och hans bok The Feminine Monarchie från 1609 som tanken fick fotfäste.

En annan historisk person som uppskattade bin var Napoleon. Han lät smycka mattor och mantlar med guldfärgade bin i syfte att legitimisera sin kungamakt. I detta fall var bina en referens till Merovinger dynastin och Klodvig den Fförsta som anses vara grundaren av Frankrike. Bina har, nu som förr, haft en symbolisk betydelse bland annat som metafor för både arbetssamhället och det brittiska imperiet.  

Idag symboliserar biet främst människans oförmåga att värna om natur och klimat. Bina anses vara bland de mest utsatta djurarterna när människans odlingar blir alltmer homogena och besprutade, båda signum för det vinstjagande jordbruket. Redan under 1930-talet började man bespruta grödor med arsenik, och sedan dess har företag och jordbruk brottats med både stramare lagstiftning och den allmänna opinionen mot giftiga bekämpningsmedel. Demonstrationer mot giftig besprutning sker i ett flertal länder och det förekommer positiva utvecklingar på flera håll i bivärlden. En trend med biodlingar på balkonger och kolonilotter i urbana miljöer har spridit sig till städer som Köpenhamn och Malmö, det finns även biodlingar i Notre Dame som klarade sig undan branden 2019. Bina trivs bra i stadsmiljö på grund av den biologiska mångfalden som parker och grönområden erbjuder, något som i sin tur ger honungen en unik och lokal smak.

Kvällens moderator, Maj Rundlöf, gör entré på scen men innan publiken släpps in i samtalet har hon ett par frågor till Lotte Möller. Hon undrar bland annat hur Möllers relation till bin har förändrat henne som person. Möller, som tidigare hade en biodling i sin trädgård, menar att det mest fascinerande med bin är hur märkvärdiga de är. Deras sätt att bete sig och utvecklas är väldigt olikt människans. Ibland kunde hon sitta långa stunder i sin trädgård och bara titta på hur de levde sitt liv i och runt kupan. Livet med bin är även en ingång till en värld av biodlare, en märklig men behjärtansvärd gemenskap menar Möller.

När samtalet öppnas upp har publiken en rad frågor om bin, honung och Möllers författarskap. Till sin hjälp har hon biodlaren Bengt Jönsson som bistår med expertis gällande de mer tekniska frågorna.

En publikmedlem ställer en grundläggande fråga – vad är egentligen honung?
Biodlare Jönsson berättar hur bina bearbetar nektarn och på så sätt producerar honung, en söt blandning av fruktos och glukos. Slutprodukten är rik på mjölksyrabakterier vilket gör nyslungad honung till en näringsrik och smakfull sirap. Möller tillägger hur användbar honungen kan vara även i medicinska syften, själv använder hon den som hudkräm.

Denna afton är speciell av många anledningar, inte minst då Möller under sin studietid var förman för Studentaftonutskottet. På uppmaning av en åhörare berättar hon om sin mest minnesvärda afton, vilken också råkade vara hennes sista. Den 14 maj 1964 anordnade Möller och hennes utskott en Happening-afton med den amerikanska performancekonstnären Ken Dewey. Konceptet var att det skulle ske en rad så kallade happenings runt om i Lundagård, men då konstnären yrkade på att aftonstart skulle ske efter solnedgång var kvällens publik vid det laget tämligen berusad. Det hela slutade i en kaotisk afton med eld, trumslagare och helikoptrar. Möller kallades tillslut in på förhör hos polisen, men tack vare lundapolisens överseende för påhittiga studenter slutade historien där.

På klassiskt maner avslutas aftonen med att gästerna önskar en drömgäst de vill se vid en framtida studentafton. Moderator Maj Rundlöf inleder med att önska David Attenborough, zoologen och TV-profilen som tidigare besökt Studentafton 1991. Lotte Möller tipsade i sin tur om film- och teaterregissören Suzanne Osten.

Aftonen finns även tillgänglig som podcast.

Den 25 april är en ljummen sommardag och det är mindre än en vecka innan det traditionella Valborgsfirandet tar över Lund. Det är även dagen då det arrangeras en studentafton om svensk alkoholkultur. I panelen återfinns journalisten Mattias Svensson, författaren Jenny Damberg och IQ-initiativets VD, Karin Hagman. Aftonen äger rum i Athen på AF-Borgens entréplan och modereras av den gamle studentspexaren Mats Nilsson

I det moderna Sverige är alkoholhaltiga drycker kulturellt förankrade och normaliserade, men hur har attityden mot rusdryck förändrats de senaste århundradena?
Mattias Svensson besvarar moderatorns inledande fråga med en utförlig redovisning för hur alkoholen gick från att uppfattas som en näringsrik dryck till det att nykterhetsrörelsen fick alltmer inflytande mot slutet av 1800-talet. Generellt sett menar han att svenskens alkoholkonsumtion har varierat beroende på exempelvis politiska restriktioner och sädesproduktion. Gäller det alla, eller är det skillnad på manligt och kvinnligt drickande ur ett historiskt perspektiv?

Jenny Damberg förklarar att kvinnor ofta varit passiva offer för alkoholens effekter istället för aktiva konsumenter av själva dryckerna. Detta är bland annat en av anledningarna till det övervägande kvinnliga engagemanget i de tidiga nykterhetsrörelserna. Ett konkret exempel på den icke-jämställda alkoholpolitiken är motboken, ett ransoneringssystem som föregick Systembolagets roll med att begränsa alkoholkonsumtionen. Motboken innebar bland annat att kvinnor, i stor utsträckning, bara fick handla alkohol om de var ogifta och att de då bara tilldelades en bråkdel av den andel män tilldelades. Detta system hade även ett tydligt klassperspektiv, en väl bemedlad man kunde tilldelas en högre ransom än en mindre välbeställd man. Kvinnornas relation till alkohol förändrades markant när Systembolaget etablerades 1955. ”Operation Vin” lanserades för att uppmuntra till en sund alkoholkonsumtion och det innebar rent praktiskt att man sänkte skattesatsen på vin för att göra alternativ med lägre alkoholprocent attraktivare än starkspriten som då var populär. Projektets målgrupp var främst kvinnor, en samhällsgrupp som tidigare haft begränsad tillgång till alkohol. Kvinnor fick även öl utskrivet från apoteket då det ansågs stärkande, framför allt vid amning. Sedan dessa tider har alkoholkonsumtionen bland kvinnor förändrats, enligt Karin Hagman till stor del på grund utav olika generationers förutsättningar och ideal snarare än större samhällsförändringar.

Från alkoholstinna grisfester på sydeuropeiska semesterorter till hälsovandringar en tågresa bort. Trender som kännetecknar olika generationer skiljer sig, och även om den generella alkoholkonsumtionen är avtagande ökar den fortfarande kring semestertider. Semesterdrickandet, menar Hagman, är ett sätt för svensken att unna sig något extra kring lediga och högtidliga dagar. En sådan högtid är Valborg som enligt lundatradition är tätt sammanbunden med ett förhöjt alkoholintag. Det är även ett tillfälle då många unga gör sin alkoholdebut. Karin Hagman passar på att flika in med statistik från IQs undersökning av tonårsföräldrars uppfattning om deras barns drickande. Åhörarna fnissar gott när hon berättar att nio av tio föräldrar tror sig veta att tonåringar dricker alkohol samtidigt som runt en av tio tror att ens eget barn dricker. Detta trots dagens alla sociala medier, konstaterar panelen.

Statisk visar på att svenskens alkoholkonsumtion har minskat ända sedan Sveriges inträde i EU 1995 och alkoholdebuten bland ungdomar sker allt senare. Karin Hagman talar om en trend där vi går från intensiva tillfällen av supande till ett kontinentalt, alldagligt “vin till maten”-drickande. Detta menar Damberg kan vara förrädiskt i en värld av lådvin som döljer innehållets mängd eller cider söt som läsk, produkter utformade för att göra alkohol lättkonsumerat. Svensson tar upp tråden och leder samtalet in på en berättelse om hur alkoholen avdramatiseras och konsumtionen förändras i enlighet med samhällets normer men hur politisk styrning historiskt sett är verkningslöst. Han ser framför sig ett uppvaknande där vi “frigör oss från förmynderiets bojor”.

Med det sagt inleds frågestunden och aftonens åhörare uppmanas att ställa frågor till panelen. Först ut är en nyfiken student som undrar hur IQ-initiativet arbetar med studenter och studentlivet. IQ bedriver främst samarbeten med olika studentkårer, berättar Karin Hagman. De har också givit ut en handbok tillsammans med Sveriges förenade studentkårer som heter Bästa Festen. I den finns tips och råd för hur man som bäst anordnar en fest där alla kan delta oavsett inställning till alkohol.

En ytterligare fråga från publiken intresserar sig för det svenska alkoholmonopolets vara eller icke-varande. Jenny Damberg tycker att det borde vara krångligt att köpa alkohol och att Systembolaget sköter sitt arbete med att begränsa tillgången till alkoholhaltiga drycker.
Karin Hagman reserverar sig då hon får sin lön av Systembolaget som är moderbolaget till IQ-initiativet. Däremot påpekar hon att Systembolaget är uppskattat och har nöjda kunder samt att dess verksamhet har en samhällspåverkan som enligt en rad läkare är positivt för folkhälsan.

Enligt tradition avslutas aftonen med att gästerna önskar en drömgäst de vill se vid en framtida studentafton. Moderator Mats Nilsson inleder med att önska alkoholforskaren Mats Ramstedt som ursprungligen skulle delta i panelsamtalet men dessvärre fick förhinder. Mattias Svensson vill se Expressens biträdande kulturchef tillika den gamla Studentaftonförmannen Jens Liljestrand. Jenny Damberg får sista ordet och hon hoppas på att Studentafton snart besöks av Katarina Frostenson, tidigare ledamot av Svenska Akademien.

Aftonen finns även tillgänglig som podcast.

Den 16 april anordnades en afton med pressfotografen Henrik Montgomery i Piratenfoajén på Grand Hotel. Innan samtalet med Montgomery startade tog kvällens publik del av en fotoutställning där ett flertal av fotografens mest kända verk var utplacerade runtom i salen. Själva aftonen med Montgomery modererades av Mia-Marie Hammarlin, lektor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Lunds universitet.

En bild är ett kraftfullt medium som ofta tilldelas en genomslagskraft motsvarande mer än tusen ord. De berör, etsar sig fast och väcker känslor. Vet man direkt när man tar en bild att den är fantastisk och kommer att lämna ett bestående intryck?
Det känner man, menar Montgomery. En bild som fångar ett flyktigt ögonblick kan snabb identifieras när det placeras bredvid andra exponeringar ur samma bildserie som saknar samma lyster.

Ett exempel på ett sådan ögonblick hämtas från Montgomerys bevakning av klimatmötet i Köpenhamn 2009. Bilden, som vann Årets Bild 2010, föreställer några av världens främsta ledare i ett intimt och sårbart tillstånd när förhandlingarna går som trögast. Montgomery berättar detaljerat om hur han smög in i personalmatsalen där ledarna hade samlats. Under det korta tidsspannet som alla makthavare var samlade fångade Montgomery en sällsynt nedstämd och energifattig församling på bild, en bild som snabbt blev en symbol för den uppgivenhet många känner inför klimatutmaningen. Fotografiet spreds sig över hela världen och fotografen själv menar att det ovana perspektivet och den förminskande vinkeln är centrala beståndsdelar för bildens talande komposition. Tillfällets exklusivitet är också en bidragande faktor till dess spridning då ytterst få fotografer lyckades få samma tillgång som Montgomery fick, något som han själv beskriver som en av de svårare delarna av sitt arbete som pressfotograf.

Namnkunniga ledare i intima kulisser är ett återkommande motiv i Montgomerys bilder, någonting som offentligheten annars sällan får ta del av. 2011 gav Henrik Montgomery ut fotoboken Statsministern med Torbjörn Nilsson. Under en tid hade fotografen följt Fredrik Reinfeldt och dokumenterat den dåvarande statsministerns arbete, både i och utanför offentlighetens centrum. Montgomery menar själv att han gavs tillträde till maktens inre korridoren dels på grund av sitt rykte och dels på grund av statsministerns vilja att stärka sin image med en intimare dokumentering än vanligt, ett fenomen som kommer av den moderna politikens medialisering. Personliga porträtt av ovetande människor har blivit Montgomerys signum, och enligt egen beskrivning håller han sig gärna i bakgrunden för att sedan snabbt fånga ögonblicket innan han återvänder till periferin. På detta sätt lyckas han åskådliggöra människan bakom masken.

En bilds styrka ligger i dess symboliska komposition och Montgomery har för vana att inkludera vissa ingredienser för att göra bilden mer talande. Händer är exempelvis något som visar på ett agerande eller händelseförlopp. Moderator Hammarlin nämner hans fotografi från Svenska Akademins högtidsfirande som ett annat exempel på symbolik. Bilden är fångad ovanifrån och i den ses sju män sitta runt ett bord. Här ges åskådaren en illustrerande insyn i den situation som följde skandalen som skakade kultursverige och Akademin under 2017-2018.

Ett fotografi fyller inte enbart en dokumenterande funktion, det kan även vara del av en cirkulär påverkansprocess. Då makthavare lever i offentlighetens synfält åtnjuter de inte samma hänsyn som en privatperson. I dessa situationer betonar Montgomery en etisk balans mellan personens roll som politisk företrädare och privatperson. En bild kan vara sårbar men bör inte vara förnedrande, den kan vara kritisk men ska inte vara utelämnande. Att följa dessa riktlinjer kan vara besvärligt i det hastiga och intensiva arbete som pressfotografi innebär.

Vid denna tidpunkten bjuds åhörarna in till samtalet och den traditionsenliga frågestunden tar vid. En publikmedlem undrar över hur Montgomery förhåller sig till genus i sitt fotograferande.
Han svarar att han brukar ta för vana att kasta om det klassiska framställandet av män och kvinnor i bild. Exempelvis instruerade han Annie Lööf vid ett porträttillfälle att anamma Steve Jobs klassiska maktfulla pose. Däremot brukar han allt som oftast att vara passiv i uppställningen av fotoobjektet då det brukar locka fram nervösa leenden hos annars seriösa och allvarliga människor.

Ett par frågor berör även hans karriär som fotograf, var den började och hur den utvecklades. Sin första kamera fick Montgomery i studentpresent men det var först efter han flyttat till Skottland som fotografdrömmarna tog fart. Efter att ha fotograferat en fest blev han av en bekant uppmanad att satsa på en karriär som fotograf. En utbildning vid Kulturama senare började han att arbeta som studiofotograf innan han fick ett jobb på Pressens Bild, numera en del av Nyhetsbyrån TT.

Aftonen avslutas på sedvanligt vis med att gästerna ombeds att önska en drömgäst till en framtida studentafton. Mia-Marie Hammarlin är först ut och önskar den danska författaren Suzanne Brögger som skrivit mycket om bland annat kvinnlig frigörelse. Henrik Montgomery önskar i sin tur Zadie Smith, en brittisk författare som i sina samhällsskildrande böcker ofta skriver om integration.

Aftonen finns även tillgänglig som podcast.

Den 14 mars besöker professor Ulf Ellervik Studentafton för en afton om kroppens, och framförallt kärlekens, kemi. Kön ringlar sig lång utanför Athen och väl inne i salen möts besökarna av både rödrosa utsmyckning och en feromonbar där en kan testa olika dofter avsedda att framkalla lust och passion. När alla funnit en plats i salen är det dags för professor Ellervik att inleda aftonen om kärlekens kemi.

Kärlek är inte helt okomplicerat, det känns ofta nervöst och lite knepigt. Till skillnad från exempelvis påfåglar kan människor inte flanera med färgsprakande stjärtfjädrar. Vi saknar till och med ansiktsuttryck för kärlek. En påfågelhöna kan sprida sina signalsubstanser, även kallade feromoner, upp till en kilometer för att locka hanar. Samtidigt är det inte ens säkert att människor har några naturliga feromoner som lockar till attraktion och åtrå. Av denna anledningen har Ulf Ellervik, professor i bioorganisk kemi vid Lunds universitet, tagit fram föreläsningen om kärlekens kemi med målet att förklara hur människokroppen påverkar oss och vårt romantiska liv.

Ellervik delar upp kärleken i tre faser som är helt beroende av kroppens kemi – lust, förälskelse och djupare kärlek. Efter en kort introduktionskurs i kemi påbörjas resan genom kärlekens alla steg med start i kapitel ett, lust.

Lust förklaras som sexuell attraktion och styrs till stor del av dofter. Luktsinnet, förklarar Ellervik, är en direktkanal till hjärnan och ger en kraftig reaktion nästan ögonblickligen. Att människor doftar är bekant men dessa dofter fungerar sällan som naturliga feromoner då de lustgivande substanserna har förtvinat efter mångårigt bruk av tvål och tvätt. Till vår hjälp har vi istället tagit fram konstgjorda dofter i form av parfym som till viss del ska väcka intresset hos potentiella sängkamrater.

Kapitel två kännetecknas av förälskelse, en dopaminfylld period som varar i ungefär 18 månader. Denna period är förhållandevis lång, för elefanter varar en förälskelse i enbart tre dagar. Förälskelsens effekter är lika de som kommer vid bruket av vissa narkotikatyper. Droger som amfetamin och ecstasy imiterar de kemiska reaktioner som vi upplever vid förälskelse. Ellervik menar att vid ett långvarigt bruk av dessa narkotikaformer kan leda till en överproduktion av exempelvis dopamin och på så sätt rubba den kemiska balansen, därtill individens förmåga att bli förälskad. Ellervik beskriver förälskelsen som ett energirikt och lyckobringande tillstånd men med en baksida. En förälskad person är mer omdömeslös än en person som inte är förälskad. Man tenderar att romantisera sin käraste samtidigt som man rakt av ignorerar dess sämre sidor. Det tar ett par månader innan förälskelsens berusning lägger sig och man nyktrar till. Efter de dryga 18 månaderna av förälskelse har toleransen mot dopamin byggts upp och de kemiska nivåerna är tillbaka på en normal nivå.

Efter förälskelsen infinner sig ett mer stabilt kemiskt tillstånd som går att likna vid en djupare kärlek, kapitel tre i Ulf Ellerviks kärleksberättelse. Bara tre procent av däggdjur lever i parförhållande som varar en längre tid, däribland människor och präriesorkar. I denna fas är oxytocin den centrala molekylen. Det är samma ämne som initierar födsel och etablerar ett kemiskt band mellan barn och moder. Till skillnad från många andra däggdjur kan människor bygga upp djupa relationer med oxytocin även i vuxen ålder, det är en ömtålig process som tar ungefär åtta månader och måste vårdas.

Ungefär en timma in i aftonen avlsutar Ulf Ellervik sitt anförande och får sällskap på scen av kvällens moderator, kemistudenten Julia Södergren.

Inledningsvis har Södergren förberett ett par frågor, bland annat undrar hon varför vissa har svårare att bli kära än andra. Svaret är inte svårare än att alla har olika förutsättningar. Ellervik menar även att ett konstant uppkopplat samhälle komplicerar detta ytterligare då vårt belöningssystem påverkas av det ständiga flödet av intryck. För att öka sina chanser att bli kär föreslår Ellervik en rad äventyrliga aktiviteter som frigör dopamin och testosteron. Den som på en dejt går och fikar gräver i viss mån sin egna, kärlekslösa grav.

När publiken bjuds in till samtalet för den sedvanliga frågestunden får Ellervik frågan om det är möjligt att bli förälskad i samma person två gånger. Gissningsvis nej, svarar Ellervik och jämför det med den första klunken öl. Den andra klunken är aldrig bättre än den första. Principen bakom förälskelse är densamma, uppbyggnaden fungerar inte två gånger då den initiala charmen tynar om individerna redan är bekanta. Däremot kan det uppstå gnistor om de båda parterna genomgått större förändringar och i stort sett är främlingar igen.

En annan publikmedlem intresserar sig för kärleken mellan förälder och barn, om den kan avta på samma sätt som romantiska relationer.

Relationen som byggs mellan barn och förälder är stark men stundtals obalanserad. Kring femtonårsåldern börjar barnet ta avstånd från föräldrarna och det blir viktigare att imponera på sina vänner. Ellervik beskriver processen som att tonåringarna hittar en ny flock. I djurvärlden sker detsamma men då är föräldrarna gissningsvis mindre ömhudade.

Aftonen avslutas på sedvanligt sätt med att gästerna ombeds att önska en drömgäst till Studentafton. Ulf Ellervik är först ut och önskar Richard Dawkins, den Kenyafödda etologen och evolutionsbiologen. Julia Södergren önskar i sin tur att Studentafton besöks av föreläsaren och meditationsläraren Björn Natthiko Lindeblad.

Aftonen finns även tillgänglig som podcast.

Genom att bryta mönster och ifrågasätta vedertagna strukturer kan Hannes Sjöblad numera titulera sig Chief Disruptive Officer vid Epicenter i Stockholm. Aftonen med Sjöblad gavs namnet Människa & Maskin, och fokuserade på människans biotekniska utveckling samt varför vi bör omfamna teknik istället för att avsäga oss dess möjligheter på grund av en rädsla för det okända. Aftonen modererades av Torill Kornfeldt, biolog och vetenskapsjournalist.

Chipping, ett flaggskepp inom transhumanismen, är ett ingrepp där man sätter in ett mikrochip i handen. Detta chip är tänkt att fungera som en teknisk förlängning av människokroppen och kan ersätta både bankkort och nycklar. I nuläget utvecklas liknande chip som även kan läsa av kroppens tillstånd i realtid. Innan aftonens föredrag startar så infinner sig ett par besökare i Lilla Salen för att genomgå en chippning, något som observeras noga av nyfikna besökare. Ett mikrochip är bara en av många omtalade kroppsmodifikationer som är centrala inom transhumanismen, en kulturell rörelse som grundar sig i teknikoptimism.

Hannes Sjöblad inleder sitt anförande med att tala om Antropocen, den moderna tidsåldern som är starkt kopplad till vår förmåga att utnyttja teknologi. Vissa menar att det kraftiga teknikfokuset leder till en dystopisk framtid kantad av ökade ojämlikheter och kriser. Ser man däremot till globalt förbättrad folkhälsa och minskad fattigdom torde detta vara en utveckling för det bättre. Självfallet finns det baksidor av utvecklingen, exempelvis ökad stress och utdaterade yrkesegenskaper, men hur utvecklingen påverkar oss bortom dessa är sällan något som diskuteras fortsätter Sjöblad.

Biologin är på väg att bli den nya IT-sektorn påstår han. Precis som vi kodar i CSS eller Java kan vi nu läsa och modifiera biologiska system, en verksamhet som blivit  allt billigare. Priset för att läsa av en människas arvsmassa har mellan 2001 och 2016 sjunkit från kostnaden av två jaktplan till priset av en begagnad bil. Enligt Sjöblad kommer vi inom 10 år ha möjligheten att göra sådana avläsningar med våra mobiltelefoner. Prisfallet och den ökade tillgängligheten är en kärnfunktion inom biohacking och transhumanism. Open source-lösningar och DIY-kulturen bidrar till en demokratiseringen av teknik och ökar möjligheterna för en kollektiv och inkluderande utveckling.

Människokroppen är långt från perfekt. Vi åldras och glömmer saker, tragglar med gamla språkkunskaper och vårt humör är tätt förbundet med eftermiddagens fikarutiner. Biotekniken kan vara lösningen på dessa defekter konstaterar Sjöblad. Redan idag använder människan olika tekniker för att förbättra både kropp och själ. Bland våra alldagliga morgonrutiner hittar vi redan hjälpmedel i form av linsvätska och kaffe. Hannes menar att DNA-teknik är nästa steg i vår biologiska utveckling och han ställer sig själv frågan; Vad kommer efter homo sapiens?

Under aftonen beskrivs biohacking som en tvärvetenskaplig samhällsrörelse, en bred kyrka där alla är välkomna. Sjöblad understryker vikten av mångfald för rörelsen och att ribban inte alls behöver vara så hög som vissa påstår. Vidare talar han om en rad ämnesområden där ett biotekniskt perspektiv kan tillföra ytterligare dimensioner och vara en injektion i utvecklingen. Demokratiseringen av teknik gör att alltfler individer med olika bakgrund kan delta och upptäcka outforskade möjligheter utan att ha tillgång till superdatorer eller forskningsstöd.

När moderator Torill Kornfeldt belyser riskerna av oreglerad bioteknikforskning svarar Hannes med ett överblickande resonemang. Visserligen finns risker med icke- auktoriserad forskning men han anser att lösningen inte ligger i att begränsa den. Lösningen ligger snarare i en allmän förståelse för och tillgänglighet av teknik som kan möjliggöra en utbredd och decentraliserad motkraft till ett potentiellt missbruk. Han liknar biohackingrörelsen vid föreningslivet, full av goda förebilder och erfarenhetsutbyte.

Genom normalisering har bioteknik och biohacking potential att i framtiden leda stora samhällsförändringar fortsätter Sjöblad. Han menar att människan har stagnerat och att det motiverar honom till att hitta områden där förenandet av människa och maskin kan föda nya förutsättningar. Detta ser han som nödvändigt då han i nästa andetag beskriver det politiska systemet som klumpigt och ineffektivt. För att möta de utmaningar vi ställs inför måste vi våga satsa på teknisk innovation som genom nya infallsvinklar kan bidra med lösningar på våra problem.

När frågestunden inleds får Hannes Sjöblad en fråga om biohacking som en självständig lösning på samhällets problem. Istället för att motverka klimatförändringen, kan vi istället anpassa oss själva så att vi kan uthärda dess biverkningar?

Att modifiera kroppen efter förutsättningar är för Sjöblad en naturlig utveckling, och i sitt svar höjer han blicken bortom modifikationer som tar itu med nya klimatzoner och höjda vattennivåer. Han talar om hur människokroppen kan anpassas för de mest extrema miljöerna, exempelvis för ett liv i rymden eller på Mars. Nyckeln anser han är att inte invänta den strikt biologiska utvecklingen utan genom den biotekniska utvecklingen ta eget initiativ till mänsklig förbättring.

Den tekniska framtiden som under aftonen målas upp är starkt kopplad till ett ökat flöde av data och information. En fråga berör just detta och hur det påverkar oss människor.

Överflödet av data ökar och människans kognitiva förmågor hinner inte med, medger Sjöblad. Varför då inte förstärka dessa egenskaper och utöka vår kapacitet att ta in och bearbeta informationen vi exponeras för?

Sjöblad målar upp ett framtidsscenario där varje människa har ett dussintal AI-assistenter som bistår oss i de mer monotona uppgifterna i vårt liv. Dessa kan underlätta beslutsfattande genom att analysera data från våra liv vilket enligt Sjöblad är att föredra före beslut som baseras på magkänsla och intuition.

Enligt tradition avslutas aftonen med att både gäst och moderator får berätta vem de önskar att Studentafton bjuder in. Först ut är Torill Kornfeldt som önskar journalisten Annalee Newitz vars böcker handlar om mötet mellan fiktion och verklighet. Hannes Sjöblad önskar i sin tur att Studentafton bjuder in Eliot Higgins, grundaren av den undersökande open source-plattformen Bellingcat.

Aftonen finns även tillgänglig som podcast.

On the 14th of December, Studentafton and Lunds Universitets Studentkårer had the pleasure of hosting professor Donna Strickland and professor Gérard Mourou, two of the 2018 Nobel Prize laureates in Physics. The evening included discussions about the balance between social life and a professional career, their experience of being awarded the most prestigious prize in academia as well as motivational advices to aspiring academics in the crowd. The evening was held in the Lund University Main Building and moderated by author and lecturer Catarina Rolfsdotter-Jansson.

Where were you when you received the news of you being awarded the Nobel Prize?

Moderator Rolfsdotter-Jansson kicks off the evening by taking us back to where the journey began. Professor Donna Strickland shares a vivid account of the morning she received “an important call from Sweden”. She goes on to tell an engaging story of confusion, mischievous phones and a potentially hacked email account. After a long but ecstatic morning the news was all over the world and Canadian media outlets were especially proud. Strickland is the first women in 55 years to receive the Nobel Prize in Physics, yet Canadian newspapers were chock-full of stories about a Canadian laureate. In contrast to Strickland, Professor Mourou received the news well before lunch, during his morning swim. The call was unexpected, Mourou thought that their 33 year old breakthrough had been forgotten in the hectic field that is physics.

Since that day, there has been an intense chain of events culminating with a week spent in Sweden during which they took part in the Nobel banquet, a dinner at the Stockholm Palace as well as the traditional Nobel lectures. Both guests are tired, but at the same time buzzing from what they describe as an incredible week. Strickland maintains that even though the lack of sleep is evident, she’s enjoying every moment. Mourou agrees, emphasizing a need to digest the past week in order to fully appreciate the experience.

Being at the front of a competitive field like physics is both a challenging and time consuming feat. The guests cites passion as a main source of motivation. With passion, you don’t pay attention to effort nor time spent, Mourou claims. The professors have always felt a passion for physics, and they’ve approached research with a playful mentality from the start. The end goal was never to receive the Nobel Prize, their research was powered by the pure enjoyment of sciences. They now return to their workplaces as Nobel laureates but neither can imagine how their work will be affected by this achievement.

The balance between research, social life and health is also key to being successful, according to both guests. For example, Strickland claims to be the herd who rounds up the family around the holidays whilst Mourou is an avid exerciser, working out three to four times a week. Strickland also describes herself as a part time luddite, avoiding her phone as much as possible.

The technique, by which they were awarded the Nobel Prize, started out as one of the many ideas Mourou explored in his lab. At that time, Strickland continued the work which led to the now prized laser pulses. Now, almost 40 years later the technique has a multitude of possible applications ranging from climate mitigation to reduction of space debris. The laser has already been successfully applied to eye surgery because of the precise beam that leaves no collateral damage. The professors are themselves not all that absorbed by the business opportunities, their focus falls mainly on research and scientific advancements.

That science is a key drive for development in our society is undeniable, yet the guests experience that the stature of science in the western world has declined due to it being taken for granted. This phenomenon becomes at most visible when one visits Asia where science still has a high status. There are also many academic graduates amongst the politically active, something Mourou believes results in better decision making.

As usual the evening is concluded with a questions and answers session where the audience is invited in to the conversation.

Some recurring subjects are linked to what one could call the scientific equivalent to writers block and the frustration that comes from a stand-still caused by a seemingly unsolvable problem. The advices offered by the professors are earnest and somewhat romantic. According to them, you have got to love the process of solving the mystery surrounding the problem. Furthermore, physics is a team sport where you tackle challenges together with your team in order to reach a solution. Strickland adds that it helps having multiple projects in the works at the same time in order to keep working through these mental blockades.

As per tradition, the evening is concluded with the visiting guests naming a dream guest, someone they would like to visit Studentafton. Professor Gérard Mourou springs for French President Emmanuel Macron whilst Professor Donna Strickland would like to add German Chancellor Angela Merkel to the mix. Moderator Catarina Rolfsdotter-Jansson finishes up by wishing that Michelle Obama would pay a visit to Lund.

This afton is also available in podcast form.

Den 10 december gästades Studentafton av rockbandet Les Big Byrd. Aftonen anordnades till förmån för Musikhjälpens insamling och bestod av en inledande konsert som följdes av en frågestund med bandets sångare och låtskrivare, Joakim Åhlund. Aftonen ägde rum i Stora salen och modererades av musikjournalisten Adam Hallberg.

Stora salen är för aftonbesökaren en välbekant lokal men ikväll finns varken stolar för publik eller fåtöljer för talare. Istället möts de av bandtröjor, en kiosk och ett tomt golv. I afton står stockholmskvartetten Les Big Byrd på scen, den första konsertaftonen sedan Rikard Wolff framförde sitt album Min allra största kärlek 2001.

Les Big Byrd har haft en intensiv höst med släppet av deras andra album, Iran Iraq IKEA, och den tillhörande turnén. Det är mot slutet av denna intensiva period som de besöker Lund för en afton som sammanfaller med invigningen av Musikhjälpen 2018. Biljettintäkterna från konserten kommer att gå oavkortat till deras insamling för allas rätt att fungera olika, en donation som möjliggjordes av Akademiska Föreningen.

Den drygt timslånga konserten bjuder på hits från deras senaste album, många av låtarna har publiken redan lärt sig och de sjunger stämningsfullt med. Trots ett mindre strömavbrott är stämningen god och kandelabern på basförstärkaren lyser nu som en ensam påminnelse av studentaftnarnas vanliga inramning. Bandet avslutar med den förföriska hitlåten Two Man Gang och publiken stämmer upp i ytterligare allsång. Efter en kort paus är det nu dags för en frågestund med Joakim Åhlund. Tillsammans med moderatorn Adam Hallberg intar han återigen scenen. Hallberg är musikjournalist och har arbetat på bland annat P3 och tidningen Hymn.

Att befinna sig sittandes på scen istället för ståendes och att ställas frågor istället för att sjunga är inte något Åhlund gör ofta. Trots detta ger han inledningsvis en broderande insikt i hur hans musikintresse slog rot. Han menar att han vid tidig ålder drabbades av The Rolling Stones tidiga skivor som han hittade i pappas skivhylla. Vägen från rockkonsument till rockproducent var däremot inte spikrak; Åhlunds musikaliska bana inleddes med trombonen. Han säger sig ha varit inspirerad av den klassiska framställningen av fiktionella tromboner utrustade med boxningshandskar och av Lasse Åbergs klassiker, Trazan och Banarne.  

Åhlund är även känd för musikvärlden som medlem i band likt Teddybears och Caesars, men även som producent i samarbeten med Robyn, Håkan Hellström och Charli XCX. Les Big Byrd är det senaste projektet i ett långt CV, men för honom är det också det mest personliga, och i jämförelse med andra samarbeten pratar han om Les Big Byrd som något långsiktigt. Åhlund beskriver ensemblen som en social klubb som träffas för att umgås utan krav på någon slutprodukt, musiken de gör tillsammans uppstår på ett naturligt och spontant vis. Stundtals talar han om mognad men samtidigt även om det juvenila musikerlivet som format honom. Att han genom sin mångsidiga karriär utvecklats som musiker och person går däremot inte att bortse ifrån. Den nuvarande rollen som låtskrivare och sångare är för honom givande och stimulerande, trots att positionens utlämnande natur kan vara obehaglig är det något han kommit att uppskatta.

Som vanligt avslutas aftonen med att åhörarna bjuds in till samtalet.

En åhörare är nyfiken på processen bakom Les Big Byrds första album, det tog sju år från att bandet bildades till att debuten They Worshipped Cats släpptes. Det var ett kompisbygge, menar Åhlund. Det fanns inget fokus på att bygga en karriär och därmed ingen stress att släppa ett album. Tillsammans har bandmedlemmarna en rik erfarenhet av att skapa musik så de tillät sig själva att mejsla ut en unik identitet, något som inte sker över en natt. I slutändan handlar det om att arbeta fram en hållbar platta, en platta man kan vara stolt över än idag påstår Åhlund.

En annan fråga berör relationen med yngre musiker, hur fungerar det att samarbeta över generationer?

Åhlund menar att det givetvis finns otaliga skillnader mellan generationers sätt att arbeta med eller tänka kring musik. Däremot finns många positiva lärdomar att ta del av genom samarbeten med en yngre kull av musiker så länge man värdesätter sin erfarenhet och förblir musikaliskt vidsynt.

Traditionsenligt avslutas aftonen med att gästerna önskar sina respektive drömgäster, personer de anser bör besöka Studentafton. Till bandets stora förtjusning önskar moderator Adam Hallberg att radiooraklet Mats Nileskär ska besöka Studentafton. Les Big Byrd önskar sedan gemensamt det finska rockbandet Hurriganes och den svenska musikern Ebbot Lundgren.

Aftonen finns även tillgänglig som podcast.

Den 3 december hölls den första Studentaftonpuben, en afton i Tegnérs Matsalar som kombinerar klassisk pubstämning med intressanta föredrag. Aftonen inleddes av arkivarien och studentprofilen Fredrik Tersmeden som berättade om studentboendets historia. Anförandet följdes av ett samtal om dagens studentboende mellan Tersmeden och Henrik Krantz, VD för AF Bostäder.

Aftonen inleds med att åhörarna skickas tillbaka till 1829, tillbaka till den studentkasern som idag kallas för Locus Peccatorum. Den sjunde september hade Andreas Emanuel Landén besökt sin nationskamrat Jacob Wilhelm Blomdahl i dennes bostad. De två hade hamnat i slagsmål och Blomdahl hade till slut slagit ihjäl Landén, en händelse som gav byggnaden namnet vilket betyder syndernas hus. Idag presenterar Tersmeden bouppteckningen som lämnades efter Landén och detta dokument kommer under aftonen att vara en röd tråd genom berättelsen om studenternas tillvaro och bostadssituation från mitten av 1800-talet och framåt.

Studenter var kring sekelskiftet generellt fattiga och standarden på boendet var ofta mycket låg. Bodde man i en studentkasern hyrde man ett rum med knapphändigt möblemang, den veckovisa kostnaden låg mellan 30-35 kronor exklusive brasved. Ved var högvaluta då den enda värmekälla som fanns i det normala studentrummet antingen var kamin eller kakelugn.

Det var även mycket vanligt under universitetets första decennier att delar av den cirka 300 studentkåren inhystes hos de då 15 professorerna. Då de universitetsanställda betalades av sin arbetsgivare i råg blev studenternas kontantbetalda hyror en levnadsduglig extrainkomst vid sidan av den extra undervisningen de erbjöd.

En tredje form av historiskt studentboende var studenthemmen. De kom till som en slags filantropisk tjänst för att uppmuntra goda studenter kring sekelskiftet, men de försvann i samband med den stigande inflationen efter första världskriget, då blev denna välgörenhet blev alltför kostsam. Här bodde grupper av unga män tillsammans med en husmor och servicepersonal. Idag finns bara Thomanders studenthem kvar.

Dåtidens studenter var enbart män och Tersmeden beskriver dem som praktiskt taget odugliga. Då de inte kunde ta hand om sina basala bestyr fick de köpa diverse tjänster, såsom väckare som kom för att avisera om uppstigning eller mathämtare som hämtade mat från kommuniteten i tidstypiska flernivåskärl. Utöver den primitiva matlagningen som skedde i kakelugnarna levde lundastudenterna ett gott liv i enlighet med de omsjungna historierna om det ljuva studentlivet. De blott 15-åriga studenterna kunde en dag i kommuniteten serveras sill och oxkött till lunch, något som sköljdes ned med öl och brännvin. Under 1900-talet etablerades matlagen, en slags måltidsklubb som kan liknas vid ett ordenssällskap. Dessa ersattes sedan av en matsal i studentregi. Det så kallade konviktoriumet var i bruk fram tills 60-talet då det konkurrerades ut av korridorkök och halvfabrikat.

Mordet på Andreas Emanuel Landén väckte en diskussion om studenternas sociala tillvaro, något som ligger till grund för etableringen av Akademiska Föreningen 1830 och uppförandet av AF-Borgen under 1850-talet. När studenterna inrymdes i sin egenägda borg togs det första steget mot vad som senare kom att bli AF Bostäder.

Stiftelsen AF Bostäder har en unik koppling till Akademiska Föreningen, menar Henrik Krantz. Detta gör att studenterna inte bara är hyresgäster utan även ägare i relation till fastighetsförvaltaren. Arbetet är även unikt med tanke på kundkretsen som enbart består av studenter, något som bidrar till särskilda utmaningar som kräver speciella arbetssätt enligt Krantz. Bland annat arbetar AF Bostäder med tematiska korridorboenden, där hänsyn tas till husdjur och icke-bruket av alkohol.

Under den sedvanliga frågestunden besvarar Tersmeden och Krantz frågor från publiken, här avhandlas allt från nationernas historia till hållbarhetsfrågor.

En nyfiken besökare passar på att fråga om nationernas funktion och betydelse för lundastudenten innan de började erbjuda boenden. Tersmeden förklarar att nationerna ursprungligen var en typ av social institution som till stor del stod för uppfostrandet av de unga studenterna. Nationerna fungerade även som en uppsamlingsplats för inflyttade studenter, exempelvis var Wermlands nation populär bland studenter från norra Sverige.

Nästa fråga riktas till Krantz och avhandlar AF Bostäders hållbarhetsarbete. Han berättar om de tämligen höga kraven från kundkretsen, något som leder till många innovativa idéer som uppskattas av studenterna. Bland annat har de initierat ett pilotprojekt inom vilket de delade tvättmaskinerna ersätter tvättmedel med avjoniserat vatten. En del följdfrågor ställs, bland annat om kakelugnens möjliga återintroduktion i studenthemmen. Krantz beklagar, men utlovar en annan lösning i form av mer solceller och geoenergi.

Avslutningsvis får de båda gästerna möjligheten att önska en drömgäst till Studentafton. Henrik Krantz hade gärna sett sin gamla skolkamrat Olof Skoog, Sveriges FN-ambassadör, sjunka ned i talarfåtöljen medans Fredrik Tersmeden önskar att den svenska serieskaparen David Nessle gör ett besök till Studentafton i Lund.

Aftonen finns även tillgänglig som podcast.