Den 28 maj anordnades en afton med Omar Alshogre om fångenskap, flykt och frihet. Under sitt anförande berättade Alshogre om tiden i de syriska fängelserna som av Amnesty International liknas vid slakthus, mottagandet i Sverige samt förmågan att fortsätta när andra ger vika. Aftonen ägde rum i Piratensalen på Grand Hotel och modererades av juriststudenten Christoffer Linnér.
Första gången Alshogre fängslades var han femton år och anledningen var att han deltog i en demonstration. Full av en tonårings högmod kände han sig lugn i situationen trots den militära närvaron ända tills han hör hur den andra sidan laddar sina vapen och skjuter. Tumult utbryter och tiden går sakta. Innan soldaterna kommer och tar Alshogre i förvar ser han sin kompis ligga död på marken. Väl i fängelset försöker de få Alshogre att erkänna att han har mördat ett flertal syriska soldater. Men han har inte dödat någon, hemma får han inte ens använda kniv. De som förhör honom är däremot fast beslutna att han inte bara har mördat en soldat, utan flera. De brukar gärna våld för att Alshogre ska klämma fram ett erkännande som stämmer överens med deras uppfattning. Efter att ha utsatts för tortyr erkänner han att han mördat tio soldater.
Alshogre fängslades men släpptes efter två dagar då hans pappa som var högt uppsatt inom militären löste ut honom. Händelsen fick honom att inse att det inte fanns något alternativ till att demonstrera, det var absolut nödvändigt för att förändra Syrien. Alshogre kom att fängslas sju gånger innan han låstes in för flera år i fångenskap. Han hade fyllt sjutton år, träffat en flickvän och skaffat drömmar om att bli ingenjör. Efter att ha arresterats i sitt hem fördes han till fängelset där tortyren började direkt. Till en början verkade det som en normal visit i fängelset, Alshogre trodde inte att han skulle bli långvarig. När de rakade hans hår blev han orolig för vad hans flickvän skulle säga, när han inte släpptes på veckor började han oroa sig över sina skolbetyg. Vid denna tidpunkt visste inte Alshogre att han skulle tillbringa de tre nästkommande åren i några av världens mest fruktade fängelser, Branch 215 och Sednayafängelset.
I Branch 215 får varje fånge runt 40 kvadratcentimeter till sitt förfogande i en överbefolkad cell. Det är trångt, varmt och ingen kan lägga sig ner. Av ömsesidig respekt etableras ett schema med perioder om fyra timmar under vilka fångarna turades om att sitta och stå. Somliga, däribland Alshogre, spenderar flera år i dessa celler. Toaletten delas av alla och ligger 30-40 meter från cellen, vägen dit var fylld av blod och lik. På vägen till toaletten står vakter och slår fångarna med bälten tillverkade av bildäck. Väl på toa får man tio sekunder innan man slits ut av vakterna. Personalen på fängelset kunde döda vem som helst, när som helst. Ibland kunde en vakt döda tio personer om han tvingades att laga sin egen middag föregående kväll. Detta sker i fängelser där sjukdomar, utmattning och svält dödar 40 till 50 personer om dagen utöver alla som vakterna har ihjäl. I vissa perioder var Alshogre fängslad tillsammans med sina kusiner, vilka alla dog i fångenskap till följd av övervåld och psykisk nedbrytning. En av dem dog i Alshogres armar efter att vakterna slagit dem båda sönder och samman i samband med ett toalettbesök. Efter att ha tvingats tillbaka till cellen var Alshogre uppgiven och traumatiserad. Helt plötsligt upptäckte han ett utrymme i luften som han kunde röra sig i. Tveksamt börjar han vifta med armarna och känner hur han får möjlighet att aktivera sig på ett sätt som tidigare var omöjligt. Möjligheten att influera sin egen vardag gör att han bestämmer sig för att överleva.
Direkt identifierar han ett par behov för överlevnad, däribland motion och mental stimulans. Förutom de utrymmeseffektiva träningsövningarna börjar han viska med personerna i hans närhet. I stort sett alla var välutbildade och snabbt lärde sig Alshogre grunderna inom både psykologi och medicin, kunskaper som kom att rädda hans liv. I takt med att han lärde sig ta hand om sina sår började han också älska tortyren han utsattes för. Att räkna piskrapp och le mot vakten ändrade hans perspektiv på tillvaron och hans öde upplevdes återigen som påverkningsbart.
Likt många innan honom kom dagen då Omar Alshogre skulle avrättas. Han var lättad, efter misären skulle han nu äntligen befrias. Det blev inte som tänkt. På grund utav att alla fångar saknade hår och vägde runt 30-40 kilo var de svåra att skilja åt, och en vakt kunde därför byta ut Alshogre mot en annan fånge som skulle släppas fri samma dag. De bytte plats och plötsligt var Alshogre fri. Hans familj var till stor del död, och för ett tag sedan hade han drabbats av tuberkulos. Han bestämde sig för att ta sig mot Europa, vilket innebar en resa genom Turkiet, Grekland och Tyskland som slutligen tog honom till Sverige. Väl där påbörjar han en resa genom dialekter och landskap innan han tillslut hamnar hos en fosterfamilj, en familj som för honom symboliserar integration. Hans nya bror har gett honom en ingång i det svenska samhället och utan det sammanhanget hade allt som sedan hände varit omöjligt.
Efter Alshogres gripande redovisning får han sällskap av kvällens moderator, Christoffer Linnér. I samband med detta inleds aftonens traditionsenliga frågestund.
Idag är Alshogre en av nio syrier som polisanmält Syriens sittande president Bashar al-Assad och den syriska säkerhetstjänsten för den tortyr de tvingats utstå. Moderator Linnér inleder frågestunden med att fråga om processen kan leda till den upprättelse de söker.
Alshogre menar att processen, oavsett hur realistiska målen är, skapar ett tryck på den syriska regimen. Nås fängelsevakter av nyheter som handlar om dem och deras verksamhet blir de försiktigare, speciellt om det handlar om en vakt som arresterats på grund av sina övergrepp.
En annan publikmedlem berättar kort om sin upplevelse som fånge i Branch 215. Han undrar hur Alshogre hanterat allt hat som uppkommer i en sådan situation.
Inledningsvis kände Alshogre ett hat mot de som gjort honom ont, men det gick sedan över till självrannsakan. Han fokuserar numera på personlig bearbetning och använder fängelseperioden som motivation. Det sporrar honom till ett fysiskt och psykiskt välmående. Alshogre menar att det bästa sättet att vinna är att älska livet och motbevisa alla som skadat honom.
Avslutningsvis ber åhörarna om råd för hur de kan engagera sig i kampen mot den syriska regimens övergrepp. Börja läsa och prata med varandra uppmanar Alshogre. Följ personer som Caesar, fotografen som avslöjar fängelsernas övergrepp. En kan också engagera sig i människor och vara en ingång i det svenska samhället på samma sätt som Alshogres fosterfamilj var för honom. Pengar är också en nödvändighet med stort värde i Syrien. För småsummor i Sverige kan hus byggas och mat delas ut till behövande. Vi har alla möjlighet att bidra till Syriens återuppbyggnad, menar Alshogre.
Aftonen avslutas på sedvanligt vis med att gästerna ombeds att önska en drömgäst till en framtida studentafton. Omar Alshogre är först ut och önskar sin goda vän Amir som i sin flykt från Syrien simmade över Egeiska havet. Moderator Christoffer Linnér kan inte annat än stämma in, Amir borde gästa Studentafton!
Aftonen finns även tillgänglig som podcast.